Under de två veckorna som vandringen varade stötte Monique på många utmaningar, och ömma fötter var inte den minsta av dem. Det var regn, hetta, blåsor, boenden som låg för långt från Camino, dåliga sängar, uppförsbackar, nedförsbackar – och det sista var också mycket påfrestande för hennes tår. Men trots allt höll hon ett jämnt tempo och gott humör och vandrade sig fram till katedralen i Santiago. Även under de stunder då hon slits mellan att fortsätta och att ge upp blev hon bara starkare och fortsatte.

Vi träffade henne på söndagskvällen på tågstationen i Tunes, där allt började för 15 dagar sedan. Hon var så glad att vara tillbaka, att träffa oss, att se sina hundar igen och att sova i sin egen säng. Men framför allt att vara tillbaka efter att ha uppnått sitt mål genom alla upp- och nedgångar.

För, som man brukar säga, när det blir tufft, då tar de tuffa fart!

Jag frågade Monique när den svåraste dagen var, och hon sa att det faktiskt var den näst sista dagen. Hon vaknade med värk i hela kroppen och kände sig ganska dålig, som om hon var på väg att få influensa.

Paracetamol (flera tabletter under dagen) höll henne igång. Och den sista dagen var en barnlek, en vandring på bara åtta kilometer för att komma dit hon ville, katedralen i Santiago de Compostela.

Hon är väldigt glad över att ha klarat det här. Det var till stor hjälp att ha fått så fantastiskt stöd från alla håll. Uppmuntran och ekonomiskt stöd för att fixa valpboendena. Den totala summan hittills är….

Men att vi har offentliggjort detta betyder inte att ni inte kan donera mer. Valparna som står under The Friends beskydd behöver faktiskt lite mer pengar för att deras boenden ska kunna repareras och fungera ordentligt. Så om ni fortfarande känner en önskan att göra något, tveka inte. The Friends, deras hundar, deras volontärer och framför allt deras valpar kommer alla att uppskatta det enormt!

Relaterad artikel:

https://www.theportugalnews.com/news/2026-05-01/big-footsteps-for-little-paw-prints/1010046