Om jag inte medvetet försöker göra någon annans dag lite ljusare, är chansen stor att jag istället gör den mörkare. Vi verkar oförmögna att inse det meningslösa i att vilja hjälpa de förtryckta i Latinamerika, de svältande i Afrika eller var det nu må vara, om vi ständigt är spända hemma eller på jobbet, undertrycker våra barn eller bråkar med våra livspartner, föräldrar eller rumskamrater. Vi är ofta omedvetna om hur vi låter oss dras in i andras spänningar.
Kedjereaktion
Vi ser kedjereaktionen när chefen sätter press på oss på jobbet: den som står näst i hierarkin tenderar att avreagera sin förödmjukelse genom att irriterat hävda sin magra auktoritet där han kan, vilket får hans underordnade att i sin tur ta ut sin ilska på någon annan och så vidare, hela vägen ner i kedjan. De som befinner sig längst ner i kedjan kan ta med sig detta hem, ge sig på andra bilister i trafiken på vägen dit och sprida en tyrannisk stämning över sina familjer under kvällen. Sådana påfrestningar, bland många andra (som upprepas i en miljard hem, fabriker och kontor), plus dödliga doser av de dystra dagliga nyheterna, bidrar alla till det stressiga psykiska klimatet som råder nästan överallt idag.
Källa: Tillhandahållen bild; Författare: Muz Murray;
Om vi redan är pressade inombords, kan nästan vad som helst utifrån tända stubinen. Därför bär vi alla fröna till psykisk, verbal eller fysisk strid i vår känslomässiga instabilitet och våra okontrollerbara sinnen. Om mitt nervsystem så lätt blir upprört, är jag då bättre än de krigshetsande ”andra” som jag fördömer? Visst börjar allt elände i världen med attityder som min egen? Om jag inte kan kontrollera mina egna eskalerande reaktioner, hur kan jag då hoppas på att åstadkomma någon meningsfull förändring i världen?
Men den stora massan av mänskligheten är inte så introspektiv. Den föredrar omedelbara yttre lösningar på vad den tror är yttre orsaker. Och åtminstone på ytan verkar det som om orsakerna kommer utifrån. Till exempel slår en stor andel av de barn som växer upp under ständig press från föräldrar, skolan och samhället så småningom blint (eller beräknande och hämndlystet) tillbaka mot ”världen” (”samhället”, ”kvinnor”, ”asiater”) eller någon annan lämplig, men orealistisk etikett. Så får vi upplopp och revolutioner, rasism, politiska krig, diktaturer, korrupta presidenter och all slags kriminalitet, med början högst upp. Men den hämndlystna nedkörningen av upploppsmakare (eller regeringar) förändrar ingenting i grunden. Förlorarnas eld går bara under jorden och pyr med en djupare vrede, tills nästa gång.
”När hat följer på hat, var kommer det då att ta slut?”, sade Buddha.
Vi måste bryta kedjan någonstans.
Men varför finns dessa påfrestningar överhuvudtaget?
Mentala attityder
Inget barn som fostrats med kärlek blir en diktator. Så enkelt är det. Men våra föräldrar kunde kanske inte ge allt de hade, eftersom de utsattes för påtryckningar från sina egna föräldrar, sociala normer och ekonomiska svårigheter, eller krig – precis som deras far- och morföräldrar utsattes för påtryckningar från en krigshärjad värld, och så vidare, hur långt tillbaka man än vill gå. Därför kan vi alltid skylla på systemet, samhället, polisen, föräldrarna, regeringen och liknande. Och visst har alla dessa en del att svara för.
Undrar den småaktige, maktlystne byråkraten någonsin om hans kyliga, kärlekslösa attityd har något samband med den explosiva karaktären hos dagens värld? Om alla sådana personer skulle ändra sig och plötsligt inse att de i själva verket är ”offentliga tjänstemän” och uppriktigt försöka hjälpa (istället för att hindra, som vanligt är) de människor som vänder sig till dem, skulle de, enbart genom det, på ett häpnadsväckande sätt kunna förändra andan – inte bara i en nation – utan i en ny värld som kämpar för att födas. Måste det alltid vara snåla själar som söker sig till sådana yrken?
Men vi kan inte förändra andras attityder varken med tvång eller lagstiftning. Andra förändrar sig själva när deras tid är kommen. Vi kan bara leva enligt vår egen vision. Om den är ren och osjälvisk kommer andra att förändras genom att ta efter vårt exempel. Därför måste vi först se till oss själva. Det är våra egna mentala attityder som hittills har format våra liv och som kommer att fortsätta att avgöra dem i framtiden.
Även om våra sinnen kan vara färgade och präglade av tidigare händelser, är det ovärdigt oss att använda detta som en ursäkt för våra nuvarande handlingar. Det är hur var och en av oss reagerar NU – från ögonblick till ögonblick – som är ”orsaken” till framtida händelser. Där en person exploderar i en given situation, kan en annan ta saker och ting lugnt. Därför är det inte händelserna i sig som är problemet, utan våra rädslafyllda eller aggressiva reaktioner på dem. Om vi reagerar med ett upphetsat ego, eskalerar vi den stridande inställningen i världen. Men om vi – likt den kontemplative – har arbetat med oss själva för att upplösa känslan av ego, då förändras själva världens natur i våra ögon. Om egot inte längre reagerar på varje verklig eller inbillad provokation, inser vi att det inte är världen som är fel, utan vår egen syn på den som behövde justeras. När vi väl börjar ”se” utan de ögonbindlar som betingningarna lägger över våra ögon, inser vi något av världens ”enhet”. Vi kommer att förstå att allt som allt är det precis som det var meningen att det skulle vara.
Del 3 följer.
Utdrag ur Sharing the Quest: Revelations of a Maverick Mystic
Hitta Muz:
Facebook:
YouTube-videor:

Follow us on social media