Gillan, som var avslappnad, humoristisk och på strålande humör, guidade mig genom berättelserna bakom albumets låtar och avslöjade en samling karaktärer, drömmar och filosofiska reflektioner.

Mest slående av allt var hans entusiasm för skivan i sig.

”Min subjektiva åsikt, rent utifrån personlig tillfredsställelse”, sa Gillan till mig, ”är att det här är den överlägset bästa skivan vi har gjort sedan 1970-talet. Entusiasmen, energin och varje enskild medlems insats ligger alla på en mycket hög nivå. Det låter som ett band. Jag är verkligen, verkligen nöjd med den här skivan.”

Här är historierna bakom låtarna, i Ians egna ord.

”Arrogant Boy”

Billy är en vanlig kille som sticker ut hakan och säger till den politiska eliten: ”Hallå, gör nåt, sluta bråka, sätt igång nu, gör livet bättre för oss”.

Och de tittar ner och säger: ”Vem är du? Gå tillbaka till ditt hål, din arroganta pojke”.

”Diablo”

”Diablo är en stad i mitt huvud. Det är den farligaste platsen på jorden.

Jag tog med min flickvän dit. Hon gillar att slåss med bara nävar. Hon gick in i stridsgropen och hade tjugo matcher på fyra dagar. Den fjärde dagen nådde hon finalen och ställdes mot den vilde Guts Mackenzie, världsmästaren, och hon knockade honom i andra ronden. Så hon blev lite berusad, drack en hink vin och ramlade ner i glitterpoolen.

Sedan åkte vi hem igen. Hon var lite öm och saknade ett par tänder, men hon var väldigt stolt över sin bedrift.

Det är det som är meningen med Diablo. Alla åker dit en eller två veckor någon gång i livet och kommer hem med en historia att berätta.”

”Den enda hästen i stan”

Jag var i Toronto och det var vinter. Varje dag såg vi dessa hemlösa och missbrukare på hörnet av Noble Street, mitt bland allt skräp, som bara levde i smutsen.

Det började snöa. Det fanns två personer som bodde under en blå presenning på marken och sov, och snön lade sig i högen. Efter tre dagar körde vi förbi igen och de lyfte blicken, och vi gav dem lite mat, men de ville inte ha den.

De ville bara ha pengar till crack. Så jag föreställde mig själv i en av de här killarnas situation – en som tagit sitt sista drag och gått in i den andliga världen – och jag följde i hans fotspår och började gå, på jakt efter en fristad. Jag vandrade tvärs över Amerika och hamnade på högslätterna i New Mexico, i en gammal övergiven stad.

Det var en övergiven filmkuliss och det fanns ingenting där, förutom det som zigenarna hade lämnat kvar, nämligen en utsliten, mager gammal häst. Så det var bara jag och hästen i staden. Vi hade båda blivit övergivna och vi fann vår fristad

”The Lunatic”

”Det finns två berättelser bakom detta.

Den ena är inspirerad av Winston Smiths öde, som är huvudpersonen i George Orwells mycket framsynta bok 1984.

Den andra saken är att den engelska sjukvården (NHS) tidigare i år förbjöd ordet ’lunatic’. De sa att man inte får använda ordet längre.

Jag blev väldigt kränkt, väldigt arg och väldigt upprörd eftersom nästan alla mina vänner är galningar.

Så vi hade alltså alla blivit förbjudna av NHS.”

”Sacred Land”

”Den handlar om två gamla krigare från de skotska högländerna, den berömde Rob Roy MacGregor och John MacLaren. Den bygger på berättelsen om deras fejd.

De kommer in i dalen trötta och gamla, ärrade av strider och utmattade. De lägger ner sina svärd i ett kors och talar om meningslösheten och den ändlösa cykeln av krig och fejder. De sluter på sätt och vis fred.

Då hör de oväsen. Inkräktare och plundrare dyker plötsligt upp. De gamla männen reser sig långsamt, plockar upp sina claymores och ska slåss igen.

Men den här gången står de rygg mot rygg för att slå tillbaka inkräktarna.

Det symboliserar krigets oändliga meningslöshet. Man har precis fått ordning på saker och ting, och så dyker det upp någon annan som vill slåss mot en, ta ens land eller ens andliga hem.”

Källa: Tillhandahållen bild; Författare: Ian Umberto;

”Guilt Tripping”

Det här är en berättelse om Gud och Darwin som sitter och dricker en pint tillsammans på en pub och pratar om olika saker.

Gud säger:

”Charlie, vi måste få ordning på siffrorna nästa gång. Det är alldeles för trångt här.”

”Splat”

”Det här var den sista låten som skrevs. Roger Glover och Ian Paice hade en jam med bas och trummor.

Så vi hade det här bakgrundsspåret, precis som i ’Smoke on the Water’. Jag var tvungen att skriva en låt till det.

Jag funderade på överbefolkning och risken för Armageddon eftersom vi är så många.

Jag tänkte på mänskligheten och hur vi alla ger oss ut i rymden som schackpjäser och sedan pixeleras till en enda energikraft.

Vi är inte längre fysiska. Vi är metafysiska. Det är mänsklighetens framtid om vi genomgår en metamorfos.”

”Jessica’s Bra”

Den hette ursprungligen ”Jessica’s Bar”, men jag gjorde ett stavfel och skrev B-R-A istället för B-A-R.

Så var det förr på pubarna i England. Mycket roligt.

Man blev inlåst, det hände galna saker, men ingen kom till skada och alla gick hem glada.

Så var livet som jag kände det när jag var barn.”

”Min nya film”

”Det handlar om när jag startade mitt första band.

Jag var på väg hem när jag var sjutton och hade ingenting annat än mina drömmar.

Jag tänkte: ’Jag ska starta ett band.

En kille kom gående mot mig. Han hette Andy.

Jag stoppade honom och frågade om han kände någon som kunde spela något slags instrument.

Andy sa att han hade några vänner som just hade börjat lära sig.

Så jag bokade in repetitioner hemma hos mig en lördag förmiddag. De kom allihop.

De hoppade på möblerna med sina akustiska gitarrer, och inte en enda av dem hade en gitarr med sex strängar.

Jag spelade trummor med stickor och en kexburk.

Det behöver knappast sägas att vi blev utkastade ur huset eftersom vi förstörde stället.

Jag tänkte på det där magiska ögonblicket. De drömmar som vi alla önskar ska gå i uppfyllelse.

Så jag föreställde mig igen att jag går längs gatan och vill göra en film.

Jag stannar en kille och säger:

”Vad gör du på onsdag? Om du inte har något för dig, kom förbi till mig så kan vi börja jobba på en handling och göra en film.”

Drömmar, eller hur?”

Att lyssna på Splat i sällskap med Ian Gillan själv var på många sätt en dröm som gick i uppfyllelse för mig.

En oförglömlig upplevelse.

Efter att ha lyssnat på albumet håller jag med Ian. Splat kan mycket väl räknas till Deep Purples starkaste skivor.

Splat släpps den 3 juli.

Umberto New Rock – The Portugal News Rock Korrespondent.