Den första gången vi lyckades hålla i en sked blev början på ett liv där vi kunde äta själva. För min del blev den första gången jag åt sushi – början på ett liv där jag inte gillar det, och andra kommer att minnas den första gången de åt en brysselkål eller en blomkålsbukett. Min man kan intyga det sistnämnda; han kan till och med upptäcka det om jag smyger in lite i soppan, som en blomkålsradar som slår till innan maten ens når hans läppar.

Kanske kan några av er som är födda långt från havet minnas er första gång på stranden, när ni såg havet sträcka sig fram till horisonten, utan att någonsin i hela ert liv ha sett mycket mer än ett badkar fullt med vatten, kanske med en känsla av rädsla eller vördnad för att det skulle kunna svälja er.

Källa: Unsplash; Författare: Sandra Seitamaa;

Nåväl, för att övergå till något mer vardagligt: idag tog jag säsongens första dopp. Jag har haft turen att bo i ett hus med trädgård och pool. Efter alla de senaste tidens kraftiga vindar var både trädgården och poolen fulla av löv, så jag tog skummaren och rensade poolen. Sedan sopade jag runt poolen för att förhindra att fler löv som gömde sig skulle hamna i vattnet, och sopade sedan bortom poolstaketet för att utvidga min jakt på löv.

När jag väl var klar med allt detta var jag, milt sagt, varm och irriterad. Den nyrengjorda poolen såg ganska inbjudande ut, och när pumpen startade och ytan började glittra i solskenet kände jag: ”Åh herregud, den bara lockar in mig.”

Poolen hade varit ganska oanvändbar i flera månader under vintern, bara en plats där löv samlades och som då och då behövde fyllas på med vatten, rengöras och få en klortablett. Det slog mig att det låter roligt att ha en pool – en plats att leka i på sommaren, en plats som lockar familj och vänner att komma på besök – men för det mesta är den bara en gigantisk vattenpöl som inte går att ignorera.

Källa: Unsplash; Författare: Vinicius Benedit ;

Idag var det mitt första dopp sedan, tja, jag vet inte, kanske oktober. Jag var varm efter att ha sopat, antagligen röd i ansiktet, svettig (åt helvete med det där nonsenset om att kvinnor strålar och män svettas), och det började svida i ögonen när svetten rann i små bäckar från min panna.

Så jag hoppade i. Först fötterna, och ett häftigt andetag. Sakta nerför stegen i små steg, ett steg i taget, och ju mer jag sjönk ner, desto mer flämtade jag. Till slut kom jag upp till midjan och, av någon anledning, sträckte jag armarna i luften. Varför gjorde jag det? Min hjärna hade fattat beslutet att sänka ner kroppen i kallt vatten, men mina armar sa: ”Åh nej, det gör du inte, ett steg i taget, snälla.” Jag kom att tänka på ett TV-program nyligen där programledaren beskrev hur typiska britter går ner i en pool eller havet och tillkännager ”Jag ska hoppa i” på samma sätt som en upptäcktsresande som går in i en grotta där det säkert lurar ett vilt djur. När vi väl är i vattnet simmar vi alltid omkring och säger sedan ”det är ju helt okej när man väl har hoppat i” med ett stort leende, som om vi hade gjort något hjältemodigt.

Men vet du vad? Jag hade knappt hängit upp min handduk och klappat mig själv på ryggen för att jag vågat mig i det kalla vattnet (och när någon frågar kommer jag att dra av några grader bara för att bevisa hur modig jag är), när vinden tog fart igen, och imorgon blir det bara ännu en dag av samma sak om och om igen.