Men när Portugal försöker skydda integriteten i den processen kan det sluta med att man straffar just de människor som man säger sig välkomna.

Det nya förslaget skulle öka bosättningskravet för medborgarskapsansökningar från fem till tio år för de flesta icke-CPLP-medborgare - och det skulle gälla retroaktivt, även för dem som redan har flera år i sin lagliga vistelse. Regeln, som är tänkt att stävja missbruk och återställa förtroendet, är så bred att den inte lyckas skilja passiv närvaro från aktivt deltagande.

I praktiken innebär detta att utländska yrkesverksamma, entreprenörer, forskare och pensionärer - människor som talar språket, bidrar ekonomiskt, bildar familj och tar till sig den portugisiska kulturen som sin egen - nu kommer att tvingas vänta ett helt decennium på att ansöka om medborgarskap. Inte för att de inte lyckats integreras, utan för att de har fel pass.

Det här är invånare som inte bara kom för att bo i Portugal, utan för att tillhöra det. Bara i Lissabons offentliga startup-inkubator är över 37% av grundarteamen utländska - och de har skapat mer än 4.500 kvalificerade jobb de senaste åren. Detta är inte isolerade undantag, utan bevis på att integration, när den baseras på meriter och engagemang, skapar ett synligt nationellt värde.

Jag är en av dem. Vi flyttade till Portugal av val, inte av nödvändighet. Vi byggde upp ett företag, skapade arbetstillfällen och gjorde långsiktiga åtaganden som grundade sig på insikten att den rättsliga ramen var stabil. Att flytta målstolparna nu sänder fel budskap - inte bara till invånare som vi, utan till framtida investerare, arbetsgivare och familjer som överväger en liknande väg.

Det här handlar inte om privilegier eller genvägar. Det handlar om rättvisa. Ett tillvägagångssätt som passar alla kan se opartiskt ut på papperet, men det suddar ut de verkliga skillnaderna mellan dem som integreras djupt och dem som inte gör det.

Det handlar inte om att gynna rikedom eller utbildning - det handlar om bidrag och engagemang. Ett rättvist system bör skilja mellan invånare som investerar i landets framtid - ekonomiskt, språkligt och kulturellt - och de som förblir avskilda från dess institutioner, språk eller värderingar. Ett system som passar alla ignorerar denna distinktion helt och hållet.

Länder som Nederländerna och Singapore - både selektiva och strikta - lyckas snabbspåra medborgarskap för invånare som visar integration genom språkfärdighet, långsiktigt bidrag och medborgerligt deltagande. Portugal kan göra detsamma utan att kompromissa med sina standarder.

En enkel lösning skulle vara att respektera den tid som redan har tjänats in - till exempel 3,5 år, eller ~ 70 % av det tidigare femårskravet - förutsatt att den boende kan visa verklig integration. Detta innefattar flytande portugisiska, stabil bosättning, skattebidrag, förståelse för samhällsinstitutioner och ett tydligt engagemang för landet - inte bara ekonomiskt utan även kulturellt.


Många förlitar sig på privat sjukvård, belastar inte de offentliga systemen och har valt Portugal för att investera i sin framtid.


Att belöna dessa former av tillhörighet är inte utspädning - det är anpassning. Det återspeglar det bästa av vad portugisiskt medborgarskap bör stå för: delade värderingar, ömsesidigt engagemang och förtroende som byggts upp över tid.


Att ändra reglerna halvvägs riskerar att urholka detta förtroende. Portugal har fortfarande tid att korrigera kursen - och att göra det skulle bevisa mer än något tal någonsin kan göra.