Första anhalten: grönsaksdamerna. De charmar dig, de småpratar och ibland lurar de dig på en handfull örter. Man betalar i alla fall. Sedan bär det av till slaktaren, som vet precis hur jag vill ha mina bifana-skivor av fläskkött skurna papperstunna, mina azoriska biffar tjocka och marmorerade som de kurvor man vill smaka på, inte bara röra vid.

Säsongens frukter är nästa logiska stopp.

Och naturligtvis... fiskarna.

Här är regeln: till en början spelar du fältet, prova alla fiskkillar. Men förr eller senare måste du välja din kille... Jag menar din kille. För om du inte gör det kommer de andra att känna lukten av förräderi på dig som hajar i blodigt vatten. Marknadspolitik får Game of Thrones att se ut som en kyrkpicknick.

Livsmedel dumpas i bilen, det är frukosttid, Algarve sätt. Vilket betyder kött, bröd, alkohol och absolut inga ursäkter.

Tillbaka i mina Portimão-dagar hade jag en snackbar mellan grönsaksstånden och fiskkillarna. Rutinen var enkel: två bifanas, två öl och ett kaffe spetsat med något oheligt (klockan åtta på den jävla morgonen). Sedan gick man och köpte sin fisk, leende som en man som redan druckit tre drinkar medan resten av staden fortfarande borstar tänderna.

Nu i Tavira har jag uppgraderat. Det finns ett ställe med en hästskoformad bar, en frukostarena där gladiatorer i förkläden slåss varje dag.

Sonen, låt oss kalla honom Pedro, ser ut som om han druckit aguardiente sedan tuppen galit. Med röda ögon och lös tunga bearbetar han ett skinkben som en berusad skogshuggare. Glöm delikat prosciutto, han hackar av fläskbitar som om han klyver ved.

Mamman är ankaret, hjärtat, helgonet. Hon flyter från kund till gryta, rör om bifanas till aromatisk submission, steker upp panerade kycklingkotletter, skjuter ut toasties med skinka och ost och serverar en tonfiskgryta byggd av fiskdelar som ingen Michelin-kock skulle röra (men du slickar skålen ren). Hennes bönor och tripe concoction kan återuppliva de döda på en kall Algarve morgon.

Och drycken? Vin, uppenbarligen. Men inte flaskor med poetiska etiketter och provsmakningsanteckningar. Nej, det här är kanna vin, vat vin, bondens vin. Den typ du dricker i klunkar, inte sippor. Den sorten som får dig att undra varför du har slösat tid på något annat.



Runt omkring dig finns stamgästerna, de inbitna lokalborna som har druckit aguardiente, öl och vin sedan soluppgången. De här människorna håller inte på med "måttlighet". De nickar, du nickar, och plötsligt är ni en familj, förenade av fläskfett och billigt vin.

Det här är frukost. Det här är Portugal.

Glöm din sorgliga "Full English" och dess konserverade bönor och tragiska toast. Det här är fet, alkoholiserad, livsbejakande mat som serveras av människor som inte bryr sig ett dugg om din baksmälla.

Och kanske är det just det som är poängen. De här morgnarna handlar inte om näring eller disciplin eller att bocka av rutor i någon hälsoapp. De handlar om att dyka upp, äta som en människa, dricka före lunch och komma ihåg att livet är kort och ska levas, inte förvaltas.

För en dag kommer du inte att kunna äta trippelgryta till frukost med främlingar som känns som gamla vänner. Och den dagen kommer du att önska att du hade gjort det.