Europas största fastighetsmässa har alltid varit en spegel av branschens stämningsläge, och i år speglade spegeln något annorlunda: en försiktig, hårt förvärvad optimism. Efter två år av djup osäkerhet verkar fastighetsbranschen vara redo att blicka framåt igen.

De senaste åren har varit turbulenta. Den långa högkonjunktur som präglat fastighetsmarknaden i mer än ett decennium fick ett abrupt slut. Stigande räntor, höga byggkostnader och globala kriser förvandlades till tveksamhet nästan över en natt. Det som en gång kändes som en oändlig uppgång blev ett landskap av stoppade projekt, krympande marginaler och tysta utvecklingsområden. Chocken var verklig och smärtsam.

Men den här veckan i München kände jag att stämningen hade förändrats. Det handlade inte längre om överlevnad utan om förnyelse. Omvandlingen av ord och omstrukturering ekade genom samtalen, inte som modeord utan som en gemensam förståelse för var vi står. Många av utställarna och deltagarna verkade ha accepterat det nya normala, och med acceptans kommer det första steget mot framsteg.

När jag gick genom utställningshallarna såg jag färre extravaganta montrar än under åren före krisen, men stämningen kändes mer jordnära och konstruktiv. Det talades mindre om snabba affärer och mer om långsiktiga strategier, innovation och hållbarhet. Utvecklare talade om effektivitet och adaptiv återanvändning, investerare diskuterade tålamod och timing och stadens representanter fokuserade på livskraft och samarbete. Det var som om hela ekosystemet hade mognat genom svårigheter.

Det internationella intresset gjorde också en stillsam återkomst. Medan inhemska aktörer fortfarande är försiktiga börjar investerare från utlandet att titta på Tyskland igen, lockade av dess relativa stabilitet och potential för återhämtning. Framför allt har logistikfastigheter åter börjat uppmärksammas, även om transaktionsvolymerna fortfarande ligger långt under toppnivåerna. Det finns en växande insikt om att nedgångar också innebär möjligheter, och de som förbereder sig nu kommer att dra nytta av dem först när momentum återvänder.

Det är dock ingen som låtsas att utmaningarna har försvunnit. Bostadsbristen är fortfarande en av landets mest akuta frågor. Regeringens ambitiösa mål för nybyggnation av bostäder verkar längre bort än någonsin. Finansieringen är fortsatt svår, särskilt för privata köpare. Byråkratin fortsätter att bromsa utvecklingen, även om nya initiativ som Building Type E och revideringar av byggreglerna utlovar förenklingar.

Men trots allt detta var stämningen på Expo Real 2025 annorlunda, lättare och kanske till och med hoppfull. Det kändes som en bransch som har slutat hålla andan. Man talade återigen om lösningar, partnerskap och möjligheter i stället för bara risker. Uppgifterna må fortfarande vara blandade, men stämningen är på väg att vända. I en sektor där förtroende är halva striden är det oerhört viktigt.

Det som slog mig mest var dock inte något enskilt projekt eller tillkännagivande, utan det kollektiva tänkesättet. Fastighetsvärlden, som en gång i tiden drevs av överflöd och enkelt kapital, verkar nu förstå att framtiden kommer att handla om kreativitet, hållbarhet och uthållighet. Samtalen var mer verkliga, handlade mindre om spekulation och mer om värdeskapande i dess rätta bemärkelse. Det fanns ett erkännande av att eran med tillväxt till varje pris är över och ersatt av ett mer ansvarsfullt och genomtänkt sätt att bygga och investera.

När jag lämnade mässområdet kunde jag inte låta bli att tänka att årets Expo Real markerade början på ett nytt kapitel. Stormen har kanske inte helt lagt sig, men branschen har hittat fotfästet igen. Hoppet verkar ha återvänt, inte den naiva optimismen från högkonjunkturåren utan en tystare, mer motståndskraftig sådan.

Fastigheter har trots allt alltid handlat om långa horisonter. Det jag såg i München den här veckan var inte en marknad i nedgång, utan en marknad som återupptäckte sitt syfte. Och kanske är det, mer än något annat, det sanna tecknet på återhämtning.