Vi har potential att växa, att locka till oss investeringar, att ta ledningen inom energi, teknik, innovation och till och med kompetens. Problemet är att denna diskussion har pågått så länge att den inte längre låter som en ambition utan snarare som en ursäkt. Den obekväma sanningen är nämligen denna: Portugals hinder har aldrig varit brist på resurser, läge, talang eller möjligheter. Det har nästan alltid handlat om oförmågan att omsätta allt detta i praktiken.

Och fakta, vare sig man gillar det eller inte, ligger öppet framför ögonen på oss. Under de senaste åren har Portugal vunnit mark inom förnybar energi, lockat till sig internationella investeringar i tekniksektorer, hamnat på radarn för artificiell intelligens och datacenter, sett universitet och forskningscentra hävda sig och börjat väljas av globala företag för att etablera verksamhet och specialiserade team. Med andra ord vore det intellektuellt lat att fortsätta hävda att landet inte är i stånd att konkurrera. Den allvarliga frågan är inte längre om Portugal kan. Det är att landet så ofta fortsätter att komma för sent.

Portugal har energi i en tid då energi är en strategisk tillgång. Det finns talang när talang är en av de mest eftertraktade tillgångarna i världen. Det finns livskvalitet när kvalificerade yrkesverksamma kan arbeta från nästan vilken plats som helst. Landet har läge, stabilitet och förutsättningar som många marknader skulle vilja ha. På många sätt har landet precis det som marknaden söker. Ändå fastnar det i långsamma processer, oändlig byråkrati, uppskjutna beslut och den gamla nationella frestelsen att diskutera till utmattning vad andra beslutar att genomföra. Kanske är det därför som utländska investerare ibland verkar tro mer på Portugal än portugiserna själva.

Detta innebär inte att man förnekar problemen eller låtsas att produktivitet, bostäder, offentlig förvaltning eller att behålla talanger inte längre är allvarliga frågor. Det är de. Men ingen av dessa svagheter förändrar det väsentliga: Portugal har idag bättre förutsättningar att växa än för tjugo år sedan. Energin finns. Talangen finns. Investeringarna finns. Tekniken finns. Och så finns möjligheterna. Det som alltför ofta saknas är samordning, snabbhet och, kanske mer än så, en praktisk ambition som byter ord mot beslut.

Och det är här den verkliga risken ligger. Portugal riskerar inte längre att ta slut på möjligheter. Det finns en risk, som är mycket mer portugisisk, att man inser dem alla men bara hinner utnyttja några få i tid. Det vore en nästan löjlig ironi om ett land med så stor potential fortsatte att hållas tillbaka, inte av brist på resurser, utan av denna ödesdigra kombination av långsamhet, vanor och brist på självförtroende. I grund och botten var kanske problemet aldrig framtiden. Kanske har det alltid varit vårt sätt att insistera på att skjuta upp den.