Vi började med att diskutera bostadsbristen, bostadspriserna, bygglov och svårigheterna att bygga. Precis som så många andra samtal som förs idag över hela landet.

Men allteftersom diskussionen utvecklades blev det uppenbart att det verkliga problemet inte bara handlade om byggandet. Det verkliga problemet är att Portugal inte längre talar samma språk.

Algarve är kanske det bästa exemplet på denna verklighet. Vi talar om en region med sexton kommuner. Sexton olika sätt att tolka utveckling. Sexton kommunala översiktsplaner som, trots att de följer samma rättsliga ramverk, har utvecklats på olika sätt och svarar mot olika prioriteringar. I många fall är det som är tillåtet i en kommun inte längre möjligt bara några kilometer bort.

I dag bryr sig inte investerare om administrativa gränser. Inte heller företag. Och människor ännu mindre. För de som vill starta ett företag, utveckla ett bostadsprojekt eller skapa arbetstillfällen ser på Algarve som en region. De gör ingen skillnad på var en kommun slutar och en annan börjar. Ändå stöter de fortfarande på olika processer, olika tolkningar och helt olika handläggningstider.

Till detta kommer ett annat problem som sällan diskuteras. Många kommuner har idag varken den personal eller de tekniska verktyg som krävs för att hålla jämna steg med den takt i vilken marknaden har förändrats. Utmaningarna är större, projekten mer komplexa och de rättsliga kraven mer krävande. Trots de kommunala handläggarnas enorma insatser är sanningen att kommunerna har hamnat på efterkälken i förhållande till dagens behov.

Därtill kommer den institutionella komplexiteten. En process är beroende av kommunfullmäktige, men också av CCDR, APA och andra sektorsorgan. Varje yttrande påverkar det följande, varje beslut är beroende av ett annat beslut och ofta har ingen kapacitet att ta ett effektivt ledarskap över processen. Resultatet är välkänt för alla: förseningar, osäkerhet och förlorade möjligheter.

Vi kan inte heller bortse från en annan faktor som fortsätter att påverka utvecklingen. Under flera år gynnade den nationella fysisk planeringspolitiken en extremt restriktiv syn på utvidgningen av de kommunala översiktsplanerna. Avsikten att skydda territoriet var legitim, men tillämpningen av den ledde till att många kommuners förmåga att möta befolkningsökningen, investeringar och nya ekonomiska behov begränsades. I dag känner vi av konsekvenserna av dessa val.

Enligt min mening är det kanske dags att tänka i nya banor.

Om vi diskuterar rörlighet på regional nivå, om vi planerar energinät på regional nivå och om vi främjar strategier för ekonomisk utveckling för hela regioner, varför fortsätter vi då att planera bostäder, industriområden och nödvändig infrastruktur nästan uteslutande inom varje kommuns administrativa gränser?

Kanske behöver Portugal ta ett steg som andra länder redan har tagit för länge sedan: att inrätta verkliga regionala utvecklingsmyndigheter, med kapacitet att samordna ekonomiska, bostads- och territoriella strategier mellan kommunerna i varje region. Inte för att ta ifrån kommunerna deras självständighet, utan för att skapa en gemensam vision av vad som verkligen är viktigt.

För talang, företag och investeringar väljer inte kommuner. De väljer regioner där det finns livskvalitet, rörlighet, bostäder, infrastruktur, energi och beslutsförmåga. I grund och botten väljer de områden där alla arbetar mot samma mål.

Det var kanske den viktigaste slutsatsen av det samtalet i Algarve. Portugal lider inte bara av bostadsbrist. Landet lider av brist på samordning. Och så länge varje aktör fortsätter att tala ett annat språk kommer det att vara svårt för oss att bygga de städer och områden som landet behöver.

Den dag vi alla talar samma språk igen kanske vi upptäcker att många av lösningarna redan fanns framför oss. Vi har bara aldrig haft förmågan att bygga dem tillsammans.