Fram till nyligen hade var och en av dessa städer en undanskymd och perifera ställning bland EU:s 27 medlemsländer. Men med framväxten av artificiell intelligens och den digitala revolutionen har de förvandlats till strategiska ”portar” till kontinenten, främst tack vare utbyggnaden av fiberoptiska kablar som transporterar information av avgörande betydelse för kommersiella, industriella och militära intressen.

I början av 2000-talet erbjöd den irländska regeringen attraktiva skatteincitament och lättnader i regelverket till amerikanska teknikföretag. Apple, Google, Meta och Microsoft öppnade sina europeiska huvudkontor i Dublin, och företag som OpenAI, TikTok och X etablerade alla representationer där. En fenomenal tillväxt följde och den irländska ekonomin blev nästan helt beroende av inflödet av utländskt kapital. Regeringen uppbär nu nästan fem gånger så mycket bolagsskatt per capita som Frankrike eller Tyskland. Under året 2024/25 stod tre amerikanska cyberjättar för 45 % av landets skatt på företagsvinster, vilka beskattades till skattesatser som var betydligt lägre än de som tillämpas på andra håll i EU.

Beskattningen var inte det enda incitamentet. Många medlemmar i en administration bemannad av tjänstemän som hade ”kysst Blarney Stone” gick in i det så kallade ”svängdörrssystemet” genom att övergå till välbetalda jobb som erbjöds av amerikanerna, vilka sökte inhemsk kompetens för att underlätta sina företags inträde i EU:s ekonomiska regelverk. I sin tur accepterade vissa amerikanska chefer tjänster som konsulter åt den irländska dataskyddskommissionen (DPC).

Denna bekväma ordning väckte naturligtvis kritik från andra EU-medlemsstater och har blivit ännu mer högljudd nu när Irland, sedan den 1 juli, har övertagit ordförandeskapet och därmed under sex månader kommer att ansvara för att fastställa tidsplanen för lagstiftning som omfattar regleringen av den digitala ekonomin.

Genom en av de där oavsiktligheterna som vi har vant oss vid inom EU:s styrning är det landet som är värd för ett utländskt företags huvudkontor som ansvarar för regleringen av detta företag i alla andra medlemsstater. Även om Irland har ett fläckfritt rykte när det gäller social rättvisa kan man inte säga detsamma om landets affärssinne.

För närvarande är EU beroende av utländska, främst amerikanska, företag för att tillgodose cirka 75 % av sina behov av teknik och molntjänster för att upprätthålla allmän ordning och samhällstjänster, inklusive ökade försvarsutgifter. Med den pågående geopolitiska omvälvningen som orsakar globala skakningar som hotar själva grundvalarna för internationella allianser finns det en mycket reell risk att organisationer som Nato kommer att splittras. Tidigare allierade kan komma att anta mer neutrala strategier eller till och med aggressiva politiska linjer när handelstvister måste lösas.

Av denna anledning utarbetas nu lagen om utveckling av molntjänster och AI (CADA) i syfte att minska beroendet av källor utanför EU. Inhemska aktörer kommer att uppmuntras med incitament för att uppnå en europeisk kapacitet att skapa en reglerad cyberindustri, där känsliga sektorer såsom säkerhet och suveränitet skyddas från yttre inblandning och övervakning. Lagen erkänner till exempel att de många tillämpningarna av AI kommer att kräva en tredubbling av datacentrets kapacitet inom de närmaste fem åren, med alla konsekvenser detta medför för en motsvarande tillväxt inom den gröna sektorn för energi- och vattentjänster samt utvinning av ”batterimetaller”.

Men lagstiftningen tappar riktningen genom att även insistera på att vart och ett av de 27 medlemsländerna måste inrätta ”accelerationszoner” där byggföretag ska kunna kringgå plan- och miljölagstiftningen, oavsett allmänhetens bestörtning över utsikterna att landskapet ska översvämmas av en samling solpaneler och vindkraftverk för att försörja de enorma, fula byggnader.

Detta visar hur EU, som ursprungligen grundades som en handelsorganisation för att främja medlemsländernas välstånd, inte kan fungera som en federation utan en genomgripande översyn av sin konstitution. Det verkar meningslöst att lagstifta för att skydda en suveränitet som inte existerar fullt ut på grund av fragmenteringen av nationell politik och reglering.

Även om Portugal ännu inte är integrerat i samma utsträckning som Irland, utsätts även dess ekonomi för angrepp från icke-europeiska investerare som vill stärka sitt grepp om kritiska och strategiska innehav inom de nya och spännande områdena för högteknologi. Att efterkomma sådana utländska krav i utbyte mot ett tillfälligt inflöde av investeringar måste dock vägas mot det större behovet av att uppfylla de strategiska kraven för ett enat Europa som är fritt från förpliktelser gentemot någon annan nation.