Inte den tid som mäts med klockan, utan den tid som vi alla förlorar utan att inse det: den tid som ett företag väntar på ett tillstånd, som en investerare väntar på ett beslut, som en familj förlorar i administrativa processer eller som en ung yrkesverksam väntar på att kunna förverkliga sitt livsprojekt.

I årtionden har vi vant oss vid att mäta konkurrenskraft genom skatter, löner, infrastruktur eller energikostnader. Alla dessa faktorer är fortfarande viktiga. Men det finns en resurs som har blivit ännu mer värdefull: tid.

Vi lever i en global ekonomi där möjligheterna kommer och går med en hastighet som saknar motstycke. Företag planerar investeringar i artificiell intelligens, datacenter, energi, avancerad industri eller bioteknik i en mycket konkurrensutsatt miljö, där olika länder konkurrerar om samma projekt. I denna konkurrens ligger skillnaden mellan att vinna eller förlora en investering inte alltid i kostnaden. Den ligger i förmågan att fatta beslut.

Portugal har idag utomordentliga förutsättningar att konkurrera i denna nya ekonomi. Landet har politisk stabilitet, säkerhet, högkvalificerad arbetskraft, ett strategiskt läge som förbinder kontinenterna, växande digital infrastruktur och en av Europas största satsningar på förnybar energi. Under de senaste åren har vi sett stora internationella investeringar inom teknik, datacenter, artificiell intelligens och ren energi. Allt detta visar att världen tror på Portugal.

Men det räcker inte med att tro på Portugal: det är nödvändigt att kunna agera i samma takt som möjligheterna uppstår. Kanske ligger just här den största utmaningen för det kommande decenniet.

När det tar flera år att få ett tillstånd slösar vi inte bara bort administrativ tid. Vi förlorar produktivitet. Vi har förlorat konkurrenskraft. Vi har förlorat arbetstillfällen. Vi har förlorat innovation. Och ofta förlorar vi investeringar som helt enkelt väljer en annan destination.

Samma sak händer när ett domstolsbeslut drar ut på tiden i flera år eller när företag och medborgare lever i ständig osäkerhet om när en process kommer att avslutas.

Den osynliga tidskostnaden är enorm och, intressant nog, syns den nästan aldrig i statistiken. Det finns ingen post i statsbudgeten som heter ”förlorad tid”, och inte heller någon månatlig indikator som redovisar förlorade möjligheter. Men denna kostnad finns med i praktiskt taget alla ekonomiska beslut.

Varje månads fördröjning motsvarar fast kapital.

Varje projekt som går i stå motsvarar välstånd som ännu inte har skapats.

Varje uppskjutet beslut minskar förtroendet hos dem som vill investera, starta företag eller helt enkelt bygga upp ett liv i Portugal.

Kanske är det därför som en av de mest intressanta idéerna i den studie jag nyligen läste just är behovet av att sätta efterlevnad av tidsfrister och institutionell förutsägbarhet i centrum för statsreformen. Inte som en administrativ fråga, utan som en ekonomisk prioritering.

Ett konkurrenskraftigt land är nämligen inte bara ett land som erbjuder bra incitament.

Det är det land som respekterar människors tid.

Denna förändring i perspektiv verkar liten, men i själva verket förändrar den allt: under lång tid har vi frågat oss hur vi ska locka till oss fler investeringar; kanske borde vi börja med att fråga oss hur vi kan få varje investering att gå snabbare. I åratal har vi diskuterat hur vi ska förenkla förfarandena; kanske borde det verkliga målet vara enklare: att ge tillbaka tiden till portugiserna.

För tid innebär produktivitet, förtroende, tillväxt, livskvalitet och respekt: respekt för dem som startar företag, för dem som arbetar, för dem som investerar och för dem som förväntar sig att institutionerna ska fungera med samma effektivitet som vi idag kräver av företagen.

Portugal har redan visat att landet kan mäta sig med de bästa när det gäller talang, innovation, teknik och livskvalitet. Kanske är det dags att även konkurrera inom det som kommer att bli den mest värdefulla tillgången i den framtida ekonomin: tid.

För det finns investeringar som väntar.

Men det finns möjligheter som inte väntar.