Det finns något nästan magiskt med att resa.

Någonstans mellan att stänga dörren hemma och ta det första andetaget av främmande luft börjar vårt vanliga sätt att se på saker och ting att förändras. Färgerna verkar ljusare. Arkitekturen blir plötsligt viktig. Vi lägger märke till formen på en stol på ett kafé, rösterna som hörs från en marknad, hur solljuset faller på en gammal vägg sent på eftermiddagen.

Vi börjar se på nytt.

Kanske är det därför konstnärer alltid har rest. En ny plats bryter våra visuella vanor. Annorlunda ljus, arkitektur, mat, ljud och levnadssätt tvingar sinnet att lämna autopiloten – och för en kreativ person är det en enastående gåva.

Som konstnär och pedagog funderar jag ständigt på detta. Kreativitet börjar sällan med att man vet hur man håller i en pensel eller formar en lerklump. Den börjar mycket tidigare – med nyfikenhet och uppmärksamhet.

I välbekanta omgivningar blir våra hjärnor fantastiskt effektiva. Vi känner till vägen, mataffären, utsikten från fönstret. Gradvis slutar vi att granska dem noggrant.

Att resa bryter detta mönster.

Plötsligt blir frukosten annorlunda. Människorna gestikulerar annorlunda. Gatorna har främmande proportioner. Ljuset har en annan temperatur. Till och med tiden verkar gå i en annan takt.

Och ibland kommer inspirationen från något till synes obetydligt: en bleknad butiksskylt, en oväntad färgkombination, en keramiktallrik i en liten restaurang eller en mening som man råkar höra vid bordet bredvid.

Man vet helt enkelt aldrig var inspirationen gömmer sig.

I sommar gav Venedig den perfekta påminnelsen.

Jag reste dit för den 61:a internationella konstutställningen La Biennale di Venezia, In Minor Keys, som skapades av den avlidne curatorn Koyo Kouoh och som pågår i Giardini, Arsenale och på olika platser runt om i staden fram till den 22 november 2026.

Men under Biennalen är Venedig inte bara värd för en utställning.

Staden blir en del av den.

De nordiska ländernas paviljong – Finland, Norge och Sverige. ”How Many Angels Can Dance on the Head of a Pin?” samlar surrealistiska skulpturer och installationer av Klara Kristalova, Benjamin Orlow och Tori Wrånes, vilket förvandlar paviljongen till ett märkligt nordiskt landskap där mänskliga, djuriska och mytiska former tycks smälta samman.

Man lämnar paviljongen och redan utanför väntar en annan komposition: grönt vatten mot blekt rosa puts, tvätt som svajar mellan byggnaderna, speglingar som splittras när en båt passerar, århundraden gammal sten som slipats slät av miljontals fotsteg.

Efter flera timmar omgiven av konst börjar man se på allt på ett annat sätt.

Och det är kanske den verkliga gåvan med att resa kreativt.

Du behöver inte återvända med en färdig målning eller en enorm uppenbarelse. Du kanske återvänder med en färgkombination. Ett fotografi. En mening som du snabbt skrivit ner i din mobil. En idé till en keramisk form.

Eller helt enkelt med känslan av att världen har blivit intressant igen.

Museer är viktiga. Gatorna är viktiga. Naturen är viktig. Arkitekturen är viktig. Att resa är viktigt. Att träffa människor som gör saker på ett annat sätt än vi är viktigt.

Varje ny upplevelse utökar tyst det visuella och känslomässiga biblioteket som kreativiteten växer ur.

Så resa när du kan. Ta med skissboken. Gå in i det där märkliga lilla galleriet utan att veta vad som finns därinne. Titta på byggnaderna. Prova mat du inte känner till. Observera hur människor klär sig. Lägg märke till ljuset.

Och framför allt: tillåt dig själv att vara nyfiken.

Resor ger oss inte färdig inspiration.

Det väcker oss helt enkelt tillräckligt för att vi ska kunna känna igen den.

Och ibland är lite geografi allt som kreativiteten behöver.

Julia Gurchenkova, MFA, är konstnär, kurator och grundare av AAA i Algarve. Resor är en väsentlig del av hennes kreativa verksamhet – ett sätt att upptäcka nya konstnärer, platser och sätt att se på saker. Som specialkorrespondent för The Portugal News delar hon med sig av dessa möten från hela Europa.

Följ hennes visuella resedagböcker på Instagram @uolja.

Bildtext till huvudbilden: Den belgiska paviljongen – Miet Warlops ”IT NEVER SSST”, en kraftfull liveföreställning som utforskar språket och dess utveckling. Ord blir fysiska objekt – som bärs, flyttas, bryts sönder och återuppbyggs – och förvandlar kommunikation till rörelse, rytm och känslor.