De siffror som APREN nyligen offentliggjort är talande. Det finns investeringar på cirka 60 miljarder euro i förnybar energi som väntar på att genomföras, men som hindras av tillståndsprocesser, begränsningar i elnätet och uteblivna beslut. Enligt studien innebär varje års fördröjning cirka 1,7 miljarder euro i skatteintäkter som staten går miste om. Detta handlar inte längre om energi. Det handlar om konkurrenskraft.

Det mest anmärkningsvärda är att Portugal idag är ett av de europeiska länder som i högst grad utnyttjar förnybar energi i elproduktionen. Förnybar produktion gör det möjligt att minska energiberoendet, sänka elkostnaderna för hushåll och företag samt göra landet mer attraktivt för nya industrier. Under första halvåret i år fanns det praktiskt taget en månad då produktionen av förnybar energi räckte för att täcka den totala nationella förbrukningen. Med andra ord vet vi hur man producerar ren energi. Det som fortfarande saknas är förmågan att omvandla den fördelen till ekonomisk tillväxt.

Tyvärr gäller detta inte bara energisektorn. Vi ser det även inom bostadssektorn, där det råder bostadsbrist eftersom processerna fortfarande går långsamt. Vi ser det inom industrin, där projekt får vänta i åratal på tillstånd. Vi ser det inom datacenter, logistik och många andra strategiska sektorer. Mönstret upprepar sig alldeles för ofta. Portugal lyckas locka till sig investerare, men det tar sedan alldeles för lång tid att fatta beslut.

Naturligtvis förespråkar ingen lägre miljökrav eller mindre öppenhet. Ett modernt land behöver tydliga regler och en noggrann utvärdering av projekt. Men det är en sak att granska noggrant. Det är något helt annat att förvandla beslutsprocessen till en så långdragen process att möjligheten försvinner innan tillståndet beviljas.

Vi lever i en global ekonomi där kapitalet blir allt mer rörligt. Investerare accepterar regler. Det de knappast accepterar är ständig osäkerhet. När ett projekt tar flera år att gå igenom yttranden, tillstånd och olika instanser ligger risken inte längre i investeringen utan övergår till landet självt.

Kanske är det dags att ändra sättet vi bedömer nationell konkurrenskraft på. I dag räcker det inte längre att fråga hur mycket investeringar vi kan locka till oss. Vi måste fråga hur mycket vi själva kan investera.

För Portugals verkliga problem är inte längre bristen på möjligheter. Det är den hastighet med vilken vi kan förverkliga dem.

Och i en värld där beslut fattas allt snabbare är kanske den största risken för vår ekonomi inte längre bristen på investeringar. Utan helt enkelt att det tar för lång tid att säga ja.