En dimmig historia om Portugal: Den sueviska monarkin 409–585 e.Kr.

Nästan sjuhundra år av romerskt styre hade resulterat i ett geografiskt nätverk av specialbyggda städer, förbundna med väl underhållna vägar och broar, bostäder med grundläggande sanitära anläggningar, bad och uppvärmning samt en ekonomi baserad på hållbart jordbruk och gruvdrift. Ett effektivt förvaltningssystem betjänade en befolkning som huvudsakligen var av keltiskt ursprung men som även omfattade många invandrare från Europa och Mindre Asien, till exempel före detta legionärer som hade tilldelats små jordbruk som belöning för sina tjänster.

Den romerska civilisationen var dock på nedgång. En rad svaga kejsare hade misslyckats med att kväva upproren i provinserna, som leddes av ”barbarer”, och till och med inom sina egna legioner. Detta ledde till framväxten av olika motkejsare och till att imperiet delades upp i en östlig och en västlig del.

Den första dagen år 407 e.Kr. lämnade flera stridslystna germanska stammar sina hemtrakter i Centraleuropa och härjade i Gallien innan de korsade Pyrenéerna och ödelade slätterna på den norra mesetan. Som belöning för denna gärning förhandlade de fram med Rom att de skulle beviljas rangen federati (allierade) och tilldelas landområden i västra Iberien.

De silingiska vandalerna ockuperade Baeticia i söder och deras kusiner, de asdingiska vandalerna, begav sig till den norra provinsen Galicea. De centrala delarna av Lusitania tilldelades till stor del sueverna, medan alanerna – en stamgrupp av iranskt ursprung som var mindre talrik – tycks ha använts som hjälptrupper åt båda.

Inkräktarna erövrade snabbt städer som Lissabon, Coimbra och Mérida, där de inrättade kungliga hov. De valde också ut några av de bästa bostäderna på landsbygden, t.ex. de forntida befästningarna på Castro-kullarna, varifrån de krävde tribut av den inhemska befolkningen. Deras antal räckte dock inte till för att fullständigt underkuva många regioner, vilka av sina invånare fortsatt betraktades som en del av kejsardömet.

Den fredliga uppdelningen av territoriet varade inte länge. Tvister mellan stammarna ledde till många skärmytslingar och kulminerade i en belägring av Orense, där Hermeric, kung över sueverna, blockerades av Gundered, kung över asdingerna. Längre söderut attackerades alanerna både av sueverna och av motståndsgrupper som bildats av den inhemska befolkningen.

I sin desperation beslutade kejsar Honorius att anlita visigoterna, en annan stridslysten barbarstam som hade gjorts till federati och tilldelats mark i Gallien, för att kväsa de besvärliga stammarna på Iberiska halvön. Detta lyckades de med genom en rad blodiga slag där alanerna och silingerna drabbades av förödande förluster. År 429 anslöt sig alanerna till vandalerna på flykten till Nordafrika, där de grundade ett självständigt kungarike.

Sueverna lämnades, av okända skäl, praktiskt taget orörda av visigoterna, som nu återvände till Gallien. På så sätt utvidgades det sueviska riket till att omfatta större delen av västkusten och sträckte sig minst 100 km inåt landet, och de behöll detta territorium fram till år 585 – totalt 176 år.

Källa: Wikipedia;

Vid detta läge kan det vara värdefullt att beakta de egenskaper hos sueverna som Julius Caesar beskriver i den fjärde boken av sitt epos ”Om det galliska kriget och inbördeskriget”. Här beskriver han dem som ”den överlägset största och krigiskaste av de germanska folken, vars livsstil är spartansk. Privat ägande är inte tillåtet; det finns en årlig rotation där hälften av männen ägnar sig åt militära aktiviteter medan den andra hälften sysslar med jordbruk. Även i det kallaste vädret badar de i floder och bär endast tunna kläder, främst tillverkade av djurhudar. De är skickliga ryttare som föraktar att använda sadel och ägnar mycket tid åt jakt för att skaffa kött, vilket tillsammans med mjölk utgör grunden för kosten. Att dricka vin eller öl anses vara en svaghet och de köper få varor från de köpmän som vågar passera deras bevakade gränser”.

Det invaderade romersk-keltiska folket hade fullständigt anpassat sig till den romerska livsstilen. De talade vulgärlatin som modersmål och, viktigast av allt, hade under kejsar Konstantins regeringstid konverterat till den arianska kristendomen som statsreligion, samtidigt som de fortfarande upprätthöll kontakten med de hedniska gudarna som, paradoxalt nog, dyrkades av deras erövrare. De åtnjöt den romerska civilisationens materiella bekvämligheter. Det är därför förståeligt att sueverna betraktades som en elitkrigarklass som höll sig åtskild från den underkuvade civila befolkningen,

Denna sociala åtskillnad mildrades gradvis och, efter suevernas omvändelse till kristendomen, skedde en viss integration genom äktenskap och gemensamma företag.

Suevarnas asketism hindrade uppförandet av minnesmärken liknande dem som romarna och grekerna lämnade efter sig. Byggnader var få och uppfördes nästan alltid på grunden till tidigare byggnader, medan infrastruktur såsom vägar och dräneringssystem knappt underhölls. Skrivare var underutnyttjade; böcker och dikter förblev oskrivna och endast få konstverk skapades. Några trientes (präglade guldmynt) och vanliga föremål förvaras på museet Dom Diogo de Sousa i Braga, där ruiner kan ses under den nuvarande församlingskyrkan. Dessa sägs ha utgjort ett kloster som uppfördes av kung Chararic till ära för Sankt Martin av Dumio, som omvände sueverna från arianismen till katolicismen efter det att konciliet i Braga hölls år 561.

Historiker brukar betrakta den sueviska monarkin som en tröghetens monarki. Endast Emanuel de Faria y Sousa, som skrev år 1698, lyckas ge en kronologisk redogörelse. När det gäller de tidiga åren förlitar han sig på vittnesmålet från biskop Hydatius, som avled år 468, men därefter återger han legender som utan tvekan hade en faktagrund. Han berättar bland annat den välkända historien om prinsessan Cindasunda, som sägs ha varit både vis och mycket vacker. År 417 gifte hon sig med Attaces, alanernas kung, efter att hennes far, den sueviske kungen Hermerico, hade besegrats i ett slag. Detta ledde till en sammanslagning av territorier, däribland Alan Kerken, som idag kallas Alenquer.

Denna berättelse användes av Gil Vicente år 1527 när han skrev en komedi om staden Coimbra, vars vapensköld avbildar Cindasunda flankerad av ett rött lejon (alanernas emblem) och en grön drake (suevernas).

Nästa kapitel i denna serie kommer att handla om visigoternas monarki, som ersatte sueviernas fram till år 711, då morerna inledde sitt intrång på Iberiska halvön.