Uppriktigt sagt, under tv:s glansdagar var de bästa tv-programmen evenemang som vi faktiskt deltog i. Hela gator blev tysta, pubarna tömdes tidigt och barnen skickades i säng med militär precision eftersom de vuxna tittade på något ”viktigt”, som till exempel tv-premiären av en James Bond-film. På den tiden anpassade familjerna sina kvällar efter tv:n, istället för att förvänta sig att tv:n skulle anpassa sig efter dem.

Förhistoriska jättar

Jag vet, det här låter lite förhistoriskt nu. Det är ungefär som att beskriva en värld där neandertalarna mjölkade mammutar. Men under ungefär 40 år, från slutet av 1960-talet till början av 2000-talet, härskade tv:n i hushållen. På den tiden fanns det inte femhundra kanaler, trettiosju streamingplattformar och en algoritm som insisterade på att du skulle gilla en koreansk dramaserie om bläckfiskodling.

I Storbritannien hade vi jättar. BBC, ITV och senare Channel 4 var inte bara tv-bolag; de var institutioner. De producerade program som blev en del av vardagskulturen. Att titta på sitcoms blev ett familjeritual; naturdokumentärer som David Attenboroughs ”Life on Earth” blev banbrytande händelser. Lördagskvällarna tillhörde glitter, tävlingsprogram och underhållning som tilltalade mor- och farföräldrar, föräldrar och barn samtidigt.

På andra sidan Atlanten var det inte annorlunda i USA. Stora tv-nätverk producerade program som lockade tittarsiffror som dagens tv-bolag bara kan drömma om. Miljontals tittade på samma program samma kväll; det fanns ingen pausknapp, ingen möjlighet att se programmet i efterhand och inget ”binge-watching”. Missade man det, fick man vänta på reprisen. Bristen gjorde tv värdefullt.

Utveckling

Jag tror alltså inte att tv-publiken helt enkelt försvann; den fragmenterades. Istället för att tjugo miljoner människor tittade på ett program tittade två miljoner på BBC1, ytterligare en miljon tittade på något annat, och flera miljoner till stirrade på katter som spelade piano på YouTube.

Ekonomin har också förändrats. Förr i tiden kunde tv-bolagen lägga en förmögenhet på spektakulära produktioner eftersom den enorma publiken garanterade reklamintäkter eller rättfärdigade tv-avgiften. Idag, som vi har sett, är publiken utspridd över flera plattformar. Reklamen följer tittarna, och pengarna följer reklamen.

Kulturförändringen

Det finns också ett annat problem. Dagens tv-chefer känner sig ofta rädda. De är rädda för att väcka anstöt, rädda för att ta risker och ännu mer rädda för att beställa något excentriskt som kan misslyckas spektakulärt. Ironiskt nog finns många av gårdagens klassiker bara för att någon en gång faktiskt tog en löjlig risk. Program som Fawlty Towers, till exempel. Visserligen skulle en del av det anses vara lite tabu nuförtiden. Jag menar, hur vågar John Cleese och Connie Booth stereotypisera de goda människorna i Barcelona genom att skapa den roliga karaktären Manuel? Och att ”inte nämna kriget”? Den lilla skämten räcker för att irritera alldeles för många tyskar nuförtiden.


Samtidigt utspelar sig de största kulturella händelserna allt oftare online. En dokumentär på YouTube, en podcastintervju eller några anonyma livestreams. Det räcker med en oberoende skapare med en kamera och en åsikt för att locka fler tittare än någon dyr tv-produktion kan göra i dagens värld. Det är både extraordinärt och lite skrämmande, särskilt om man råkar driva ett tv-bolag med tusentals anställda och tillräckligt många ledningsmöten för att tråka ihjäl vilken förnuftig person som helst.

Teknik

Framtiden tillhör förmodligen de tv-bolag som förstår att de inte längre är tv-kanaler. De är innehållsföretag. Idag bryr sig människor inte egentligen om de tittar på innehåll på en tv, en bärbar dator, en surfplatta eller en smartphone. De vill helt enkelt ha fängslande berättelser.

Men det är inte själva tekniken som är poängen, utan bra berättande. Så har det alltid varit. För trots alla förutsägelser älskar människor fortfarande att skratta tillsammans, gråta tillsammans och diskutera vad de såg kvällen innan. Skillnaden är att ”kvällen innan” nu kan innebära att tjugo miljoner människor tittar på tjugo miljoner olika saker.

Kanske är det framsteg, eller kanske är det fragmentering.

Oavsett vad som händer är den tid då alla tittade på samma program samtidigt förbi. Men tv:n i sig har inte dött, den har bara förlorat sin framträdande ställning. En gång i tiden stod den stolt i främsta ledet inom underhållningsvärlden, men nu kämpar den om uppmärksamheten med mobiler, surfplattor, spelkonsoler, poddar och sociala medier. Jag ser inte det som ett misslyckande. Det är bara en utveckling.

En avslutande kommentar

För oss som minns hur vi skyndade hem för att hinna se inledningssekvensen till vårt favoritprogram, eller hur vi diskuterade gårdagens avsnitt av Dallas på kontoret, väcker allt detta en viss nostalgi. Inte bara för programmen, utan för den speciella magin i att veta att en hel nation, under en timme eller så, tittade på exakt samma sak. I dagens oändligt personaliserade värld kan det visa sig ha varit televisionens största gåva.