En dimmig historia om Portugal: Morerna

Maurernas erövring av den iberiska halvön är en av de mest betydelsefulla händelserna i Europas historia. Den ledde till uppkomsten av ett islamiskt imperium som skulle bestå i nästan åtta århundraden och medförde stora sociala, politiska och religiösa förändringar.

De sista årtiondena av den visigotiska valmonarkin kan jämföras med dem i Romarriket. Rivaliteten mellan kungahuset och adeln var överdriven och ledde till komplotter och stridigheter mellan olika fraktioner. Att ägna sig åt utsvävningar var en livsstil.

När kung Erwig insjuknade år 687 utnyttjade konspiratörerna hans svaghet för att låta honom tonsureras och fängslas som botgörare i ett kloster. Han efterträddes av kung Egica, som befäste sin makt genom att konfiskera rivalernas gods, och av kung Witiza, vars skräckvälde ledde till att hans familj förvisades efter hans död år 710. I hans ställe valde adeln Roderic, en berömd kvinnotjusare, som begick misstaget att våldta Florinda, dotter till greve Julian, ambassadör vid den nordafrikanske kungen Muzas hov och guvernör över den kristna enklaven Ceuta

Julian blev så rasande att han konspirerade med berberstammar för att organisera en plundringsstyrka på cirka 8 000 krigare som år 711 tog sig in i södra Iberiska halvön, där de fick sällskap av rebeller tillhörande Witiza-klanen. Tillsammans orsakade de kaos genom att plundra byar som var lojala mot Roderic, som befann sig i norr för att leda ett fälttåg mot de upproriska vaconerna. En improviserad motståndsstyrka ledd av Roderics brorson, D. Inigo Sanchez, besegrades och berberna återvände, lastade med krigsbyte och fångar, till Nordafrika.

Nu var scenen redo för erövringen av en armé som sägs ha bestått av 12 000 infanterister och 2 000 kavallerister, vilka korsade Gibraltarsundet. Mot denna övermakt ställde Roderic upp en lika stor armé, som snart försvagades av att många adelsmän från Witiza-fraktionen deserterade. Dessutom var många av hans ”soldater” otränade bönder som endast hade käppar och slangbågar som vapen. Trots detta gick de in i striden sommaren 711 i närheten av floden Guadalete. Striden pågick i flera dagar med intensivt blodbad på båda sidor.

Källa: Wikipedia;

Roderic hade förts in i stridsvärvet, klädd i fina kläder över sin rustning, i en stridsvagn av elfenben, men när han såg att hans män var på väg att besegras steg han upp på en häst och red in i stridens hetta med svärdet i handen. Detta var dock till ingen nytta och kungen försvann, vilket gav upphov till många legender. Vissa säger att han drunknade när han försökte fly över floden, där hans krona och sandaler broderade med pärlor hittades på stranden. Andra krönikor hävdar att han bytte kläder med en herde och sedan begav sig till Pederneira, vid kusten nära Nazaré, där han bekände sina synder för den helige munken Romanus och tillbringade sina sista dagar i en eremitbostad.

Hur det nu än må vara, fortsatte den umayyadiska armén sin obevekliga framryckning över södra och centrala Iberiska halvön. De mötte knappt något motstånd, eftersom de flesta guvernörerna i de visigotiska kommunerna trodde att detta endast var ett tillfälligt intrång och gärna undvek ytterligare stridigheter genom att gå med på vapenvila och kapitulation. Ankomsten av Musa ibn Nusair, den arabiske guvernören över Ifriqiya (dagens Tunisien och delar av Libyen), med förstärkningar från arabiska länder visade dock att det, till skillnad från berberna som var ute efter plundring, fanns en planerad avsikt att upprätta ett imperium inom Europas gränser.

Följaktligen tilldelades stridande och deras familjer mark för bosättning; egyptierna mellan Beja och Faro och syrierna från regionen Emesa mellan Faro och Sevilla. Detta var en fortsättning på den romerska politiken, från vilken assimilering så småningom skulle leda till bildandet av en enad portugisisk nation.

Det enda motståndet från den romersk-spanska befolkningen uppstod i den nordvästra regionen Galicien, där en patriot vid namn Pelayo organiserade stammarna i Asturien till en stridskraft som lyckades besegra den lokala berbergarnisonen i slaget vid Covadonga år 722. Klokt nog skapade Pelayo ett slags ”ingenmansland” genom att flytta en del av det asturiska folket till högre belägna områden där de var skyddade från eventuella hämndräder från de våldsamma berberna. Umayyadernas ledning hade inget intresse av att göra anspråk på den nordvästra delen av Iberiska halvön. Istället riktade de sin uppmärksamhet mot att erövra resten av Iberiska halvön och hindrades endast från att avancera in i Frankrike genom ett nederlag vid Poitiers år 732.

Källa: Wikipedia;

På andra håll fortsatte motståndet mot de nya imperialisterna att rasa samman. Det fanns ingen central visigotisk försvarsorganisation för en nationell armé; endast en rad kommuner eller furstendömen som ofta rivaliserade med varandra. Undantaget var Mérida, som var säte för Högsta domstolen i Lusitanien. Här avvärjde en stark romersk-spansk befolkning, ledd av Sacuru, en gotisk adelsman, åtskilliga attacker tills belägringen tömde förråden och kapitulationen blev oundviklig. I skydd av mörkret drog dignitärerna och deras familjer sig tillbaka till kusten för att gå ombord på en liten flotta som förde dem västerut över Atlanten till den mytomspunna ön Antilia. Legenden säger att ön var tillräckligt stor för att rymma flera städer som byggdes av flyktingarna, men inga arkeologiska fynd har gjorts varken på Madeira eller Azorerna som stöder detta.

Berbernas uppror mot sina arabiska allierade innebar en viss lättnad för folket i nordväst. År 741 övergav garnisonerna i Galicien sina poster och marscherade mot fästningarna i Córdoba och Toledo, bara för att bli grundligt besegrade och uppmanade som grupp att återvända till Afrika. Detta ledde till att den muslimska närvaron minskade ytterligare och gav Alfonso, en sonson till Pelayo, en utmärkt möjlighet. Han lyckades förena Asturien med Galicien och delar av Lusitanien för att bilda en självständig och suverän stat med en obebodd remsa längs gränserna för att förhindra bosättning av morerna.

Under det följande decenniet utbröt åtskilliga strider mellan den nybildade staten Portucale och Al-Andalus, vilket var namnet på resten av Iberiska halvön. Gränserna skiftade fram och tillbaka och båda sidor led förluster, men Alfonsos beslutsamhet gjorde det möjligt för honom att göra framsteg genom att återta Tuy, Lugo, Guimarães och Famalição.

Under tiden ledde inre oroligheter i Damaskus till att umayyad-dynastin försvagades och ersattes av abbasiderna. I en uppgörelse tilldelades en arabisk prins, Abd al-Rahman I, emiratet Córdoba år 756. Därefter var den islamiska civilisationen i Spanien ett faktum. Dessa ska vi undersöka i del 2.