Måleriet finns förvisso kvar – och jag tror inte att det kommer att försvinna – men skulptur, installation och performance tar allt större plats, både fysiskt och känslomässigt, på den internationella konstscenen.

Man står inte längre nödvändigtvis framför ett konstverk.

Man går igenom det. Runt det. Man hör det. Det rör sig. Det förändras. Ibland väntar man på att det ska hända.

Och ibland händer det en.

I den belgiska paviljongen förvandlar Miet Warlops IT NEVER SSST språket självt till fysiskt material. Enorma ord i gips bärs, skickas mellan artisterna, dras, krossas och byggs upp igen medan musiker och dansare rör sig genom rummet.

När jag tittade på det fann jag mig själv fundera på språkets utveckling: hur vi uppfinner ord, ärver dem, missförstår dem, förstör dem och på något sätt fortsätter att söka efter nya sätt att kommunicera.

Det är här som performance blir så kraftfullt. Man får inte en förklaring av en idé.

Man ser idén förverkligas.

Sedan kommer den österrikiska paviljongen, där Florentina Holzinger med ”Seaworld Venice” tar det fysiska till en helt ny nivå.


De nordiska ländernas paviljong – Finland, Norge och Sverige. ”How Many Angels Can Dance on the Head of a Pin?” sammanför surrealistiska skulpturer och installationer av Klara Kristalova, Benjamin Orlow och Tori Wrånes, vilket förvandlar paviljongen till ett märkligt nordiskt landskap där mänskliga, djuriska och mytiska former tycks smälta samman.

Vatten, kroppar, maskiner, avfall och teknik blir ett enda enormt, oroande system. Och så finns den monumentala klockan som bygger på den kvinnliga kroppen – en bild som är vacker, märklig och störande på samma gång.

Verket konfronterar vår relation till vatten, föroreningar, natur och teknik, men det inbjuder inte artigt till att fundera över ekologi från ett bekvämt avstånd.

Det konfronterar dig med det i en skala som du helt enkelt inte kan ignorera.

Ett miljöämne som annars kanske bara skulle bli ännu en siffra i statistiken får plötsligt tyngd, ljud, rörelse och en mänsklig kropp.

I USA:s paviljong erbjuder Alma Allens magnifika biomorfiska skulpturer en annan typ av fysiskt möte.

Venedigs paviljong — NOTE PERSISTENTI (Persistent Notes), med den italienska pianisten och kompositören Dardust. En uppslukande musikalisk installation där piano, ljud, vibrationer, vatten och arkitektur smälter samman och förvandlar Venedigs musikaliska identitet och minne till en fysisk upplevelse att lyssna på, känna och utforska.

Vissa sträcker sig så dramatiskt upp genom rummen att de nästan verkar trycka mot taket.

Brons. Mexikansk onyx. Marmor. Kvartsit. Travertin. Valnöt.

Dessa massiva, nästan urtida material känns på något sätt levande. Brons blir nästan flytande; sten verkar mjuk.

Och sedan ger Japan dig ett barn.

Bokstavligen.

I Japans paviljong inbjuder Ei Arakawa-Nashs verk Grass Babies, Moon Babies besökarna att bära en av 208 babydockor genom utställningen, medan ljuden från konstnärens egna tvillingar fyller utrymmet.

Du kan till och med byta blöja på din bebis och upptäcka en QR-kod som länkar dig till en dikt.

Det är absurt, roligt, lite obekvämt och oväntat ömt – en underbart galen babyupplevelse.

Ändå händer något fascinerande. Folk saktar ner. Främlingar ler mot varandra. Vuxna beter sig instinktivt annorlunda bara för att de bär på något som ser ut som ett barn.

Bakom humorn döljer sig frågor om omsorg, föräldraskap, ansvar och vad en generation lämnar efter sig till nästa.

Dessa helt olika paviljonger har något viktigt gemensamt.

De kräver din fysiska närvaro.

Ett fotografi kan återge silhuetten av Alma Allens skulptur, men det kan inte återge dess tyngd. En video kan inte helt återskapa spänningen i en föreställning som utspelar sig några meter bort från dig.

En installation har skala. En skulptur har tyngd. En föreställning har tid.

Du måste vara på plats.

Och kanske är det därför som det, även i en tid då nästan varje konstverk i Venedig kan dyka upp på våra telefoner inom några sekunder, är viktigare än någonsin att resa för att uppleva konsten på plats.

Julia Gurchenkova, MFA, är konstnär, kurator och visuell berättare med över 15 års erfarenhet inom den internationella kreativa branschen. Som grundare av AAA och specialkorrespondent för The Portugal News utforskar hon hur samtidskonsten rör sig mellan skulptur, performance, installation och nya upplevelseformer.

Se hennes rapporter från Venedig på Instagram @uolja.

Bildtext till huvudbilden: Markusplatsen efter regnet.