HMRC kommer redan att kräva 40 % av allt vi äger – utöver värdet på vårt trädgårdsskjul – efter att den andra partnern har gått bort. Men nu vill Labour att även eventuella kvarvarande pensionsmedel ska räknas in i beräkningen av arvsskatten. Enkelt uttryckt: nästan alla möjliga vägar som vi en gång kunde ta för att försöka lämna något vidare till våra barn blockeras gradvis.

Kort sagt vill finansdepartementet ha våra pengar, och om vi inte har några pengar kommer HMRC att konfiskera våra tillgångar. De kommer i princip att ta så mycket de överhuvudtaget kan från alla som, genom något mirakel, har något kvar som de kan ta.

Realistiska utsikter

Eftersom jag är lite av en bilnörd får jag ofta frågor från andra i min åldersgrupp om de ska köpa en BMW X3 eller en Audi Q5.

Jag menar, varför spara några pengar alls, eftersom allt överskott girigt kommer att slukas av den glada gamla HMRC. Så folk frågar mig ofta om en begagnad Jaguar XJ är ett bra köp, eller om en hyfsad Rolls-Royce eller Bentley från 90-talet är ett realistiskt alternativ? Och det enkla svaret på alla dessa frågor är – jag har faktiskt ingen aning.

Jag menar, det är inte som förr i tiden längre. Då tävlade hundratals olika biltillverkare om att producera något radikalt och banbrytande. Ventiler monterades i sidled, förgasare satt uppe på taket, växellådor fylldes med kycklingcurry och monterades i sidled medan citronkräm fyllde motoroljetrågen. Vi tog upp en broschyr och läste allt om hur ingenjörerna hade monterat drivaxlar på växelspakarna, och vi funderade på hur i hela friden det någonsin skulle kunna fungera. Citroën ersatte faktiskt spiralfjädrar med metallkulor fyllda med grön vaniljsås, och det fungerade faktiskt – perfekt.


Men nuförtiden är skillnaderna mellan en Audi och en BMW minimala. Att välja en favorit när det gäller teknik är lite som att välja ett specifikt ägg ur en kartong med sex, eller bestämma vilken av dina näsborrar som är din favorit. Det enda sättet att välja mellan en Audi och en BMW är att faktiskt sätta sig bakom ratten för att se vilken som passar dig bäst. Ungefär som att välja en snygg kostym. Men den typ av kostym som Julian Clary föredrar skulle nog inte sitta särskilt bra på Sylvester Stallone. Vi väljer förmodligen alla en ny kostym utifrån om vi tycker att vi ser bra ut i den eller inte. Och det är precis där vi befinner oss när det gäller moderna bilar.

Överflödande lyx

Nyligen såg jag en Rolls-Royce Phantom Coupé som kördes av en kort, äldre man med skalligt huvud när jag var i Vilamoura. Jag hade nyligen kört en sådan från Faro till Málaga, och jag tyckte att den passade mig som en blazer från Savile Row, medan den lille mannen såg något kvävd ut av bilens enorma storlek. Hans skalliga huvud såg ut som ett sparväg i ett storkbo. Så, när någon frågar om en stor Roly-Poly är en bra bil? Tja, det beror på dina gener. Om du är kraftigt byggd, korpulent och kanske lite civiliserad, då kanske den är det. Men om du är lite fräck, skallig och pytteliten, då kanske inte.

Det här leder mig vidare till Maserati Quattroporte. Förra veckan bodde jag i min bilgalna kompis fantastiska villa i Cascais. Han råkar äga en sådan här, bland en fin samling av andra intressanta bilar.

Bara för skojs skull bodde vi lyxigt på ett särskilt fint hotell i ett par nätter, så att vi kunde umgås och leva lite vilt, utan att behöva oroa oss alltför mycket för att ta oss hem. Med all den överflödande lyxen och alla fina bilar som körde omkring kändes det nästan som om vi var i Monte Carlo.

Hur som helst, följande morgon släpade jag mig ner till avlämningsplatsen, efter en natt då jag druckit några av Alentejos finaste viner. Till min stora glädje körde conciergen fram Maseratit till hotellets framsida och förklarade att ”meu amigo” redan hade susat iväg i sin signalröda Porsche 911 från 1987, och att vi skulle träffas vid hotellet klockan 19.30 prick för att dricka omgång två.

Nu är jag väl medveten om att de speciella slaviska damerna och deras brasilianska systrar, som brukar hänga på den här typen av ställen, noggrant studerar bilarna. Jag menar, en kille får inte särskilt mycket uppmärksamhet om han råkar köra en hyrd Fiat 500. Konstigt nog fick Maseratit ungefär samma mottagande som en hyrd Fiat 500. Däremot, när jag körde Phantom Coupé till mitt hotell i Málaga, kunde jag lika gärna ha klottrat bilder ur Kama Sutra på den pärlemorsvita karossen och stoppat buntar med 100-eurosedlar under torkarbladen. Den uppmärksammades definitivt.


Den tidigare modellen Quattroporte designades av Pininfarina, medan den senare (som jag körde) designades internt. Det innebär att den ser ganska intetsägande ut. Jag tycker inte att den har några förtjänster alls. Steg in i bilen, och det intetsägande temat fortsätter. Visst, det finns gott om utrymme, men inga minnesvärda detaljer. En stor del av reglagen kommer från GM, så det känns och ser ut som om allt vore köpt på Matalan.

Motorn i min kompis bil var en (404 bhp) tvillingturbo-V6, och växellådan var en åttaväxlad automat, så den är inte precis någon slöfock. Men samtidigt gjorde den inte heller något som var särskilt häpnadsväckande. Man kan få en V8 med dubbla turboladdare, som Maserati enligt egen utsago på den tiden beskrev som den snabbaste fyrdörrars sedanen man kunde köpa för pengar. Men Bentley överträffade den snart när de lanserade sin fantastiska Continental GT.

Tyst återhållsamhet

Så jag måste vara ärlig här. För mig är Quattroporte inte direkt någon särskilt fantastisk bil. Styrningen är, ska vi säga, vag. Sedan finns det den där övergripande känslan av billighet och, som jag påpekade, är designen både inuti och utvändigt bara – meh. Audi, BMW och Mercedes kan alla sälja dig något betydligt bättre. Därför skulle jag kunna avsluta den här artikeln här och nu. Men det tänker jag inte göra.

Anledning: Jo, du förstår, det finns en liten knapp nere vid växelspaken märkt ”Sport”. När du trycker på den börjar motorn bli riktigt italiensk. Det är helt galet. Det låter hotfullt men fullkomligt berusande. Det påminde mig om att även om designen kanske är oinspirerande och full av inslag från Chrysler, så har den här bilen faktiskt ett norditalienskt arv, eftersom den kommer från Ferraris hemtrakter.

Visst kan man få fantastiska ljud från en AMG-Mercedes eller en BMW M5, men de är inte alls som ljuden från Quattroporte, och de saknar helt Maseratis tysta återhållsamhet. Stora tyska bilar är i högsta grad ”i ansiktet på en”. De osar helt enkelt av ”nyrika”. De må vara utmärkta, men de är lite på den vulgära sidan, medan Quattroporte är en stor, lyxig båt för människor som inte vill väcka uppståndelse.

Så, det är faktiskt – Slut.

Ange The Portugal News som din föredragna nyhetskälla på Google

GoogleLägg till som föredragen källa på Google